Man vet att man inte har något att säga...

... när man börjar behandla ämnet "Barnprogram vi minns".

Jag tog det som ett tydligt tecken på att jag nog egentligen inte riktigt vill hänga här just nu.

Kanske återkommer.

Kanske inte.

Jag vet faktiskt inte.

Men vi ses/hörs/läses!

Until then!

Mvh

Jenny

Död eller levande.

Intressant.

Även därför man alltid hamnar i "Kommer du ihåg Rädda Joppe Död Eller Levande då?"-träsket med människor du inte känner så bra men är ungefär lika gammal som. Brandfacklan som alltid kan kastas in och puffa liv i de mest förvirrade och trögaste sociala sammanhangen. (Her-re-GUD vad jag hatade killen i Rädda Joppe! Men SLÄNG inte mullvaden i sopnedkastet då, pucko! Skyll dig själv, unge!) Lika fort blir det väldigt, väldigt jobbigt om personen du försöker bonda med inte alls nappar på det annars så delikata och oemotståndliga betet. Det visar sig att din motpart är precis något år för ung för att ha missat den irriterande ungen med den nonchalanta inställningen till sin käraste ägodel. Eller att hon/han/hen inte tog del av samma SVT-utbud som du, det glömde du visst, för hon är ju justdetja finlandssvensk eller bodde på Sri Lanka just det året.

Här kan Du som vill kunna vara med när vi andra sitter och ältar vårt kollektiva kulturella minne fina råd. Vita stenen, Joelbitar, HAJK, Skymningssagor, Bullen. Alla finner Du i listan med relaterade klipp bredvid denna irriterande himla unge med den snygga men lite dumma mamman och den mesiga med alltid lika hjältemodiga killen som är kär i den snygga med lite dumma mamman. Och den evigt borttappade, förkastade, älskade men agade mullvaden Joppe.

Bergis.

Bäst.

Förmodligen bäst i världen.
Tyckte jag igår, när jag plötsligt hade sprungit enkommaen mil. En komma en. MIL.

Jag blir alltid peppad av dom där inspirerande sportprogrammen. När vi SVT-play:ade första Mitt Liv Som Hellner-avsnittet med Snygg-Erik i tajta trikåer och snor och slem i ansiktet tog jag mig ut i kylan och sprang 7 km. "Kan han kan jag!" tänkte jag och riktigt kände hur det jag hade spring i bena och vinnarskallen på. Jag började tävla med andra motionärer, tog rygg på folk och sprang om dom. Vägrade bli omsprungen av andra än små spänstiga 19-åriga fotbollskillar. Sedan var vi tvungna att disponera avsnitten så att jag hade möjlighet att göra av med min Hellner-pepp: sjukt besviken om den infann sig klockan halv elva på en vardagkväll, liksom.

I söndags var det Evy Palm, denna kvinna som bevittnades i Mästarnas Mästare. När jag såg denna sega,  starka och väldigt västgötska kvinna kände jag det: Tänk att springa riktigt, riktigt långt. Bli helt stum, helt genomtrött och bara fortsätta. "Kan Evy kan jag!"

Så på måndagmorgonen snörade jag fast springa-fort-skorna och sprang vilse med flit, som Marcus Birro brukar göra, var och varannan dag. Sedan bara forsatte jag springa. Så sjukt nöjd jag var när jag var klar!

Nu däremot.
I morgon borde jag väl kanske springa lite igen.
Plötsligt känns min lilla runda, den på 3,6 km väldigt, väldigt liten.
Till och med 5 kilometarn runt sjöarna känns lite feg och futtig.
Men den där milen känns också väldigt väldigt avlägsen.
Tänk om jag aldrig kommer kunna göra om det igen?
Tänk om jag ska se tillbaka på den där milen jag gjorde i min ungdom?
Tänk om jag bara hade tur, att allt bara stämde?
Tänk om det blir för tungt, jag får kramp, får ont i ett knä, hostar slem tills jag kiknar?

Evy, jag behöver dig! Snygg-Erik, kom tillbaka!

Anna Maria

Idag slöt vi upp med godaste vännerna för att äntligen besöka Fotografiska. Mycket fräsig utställning av Albert Watson. Han verkar sjukt sympatisk. Gillade verkligen, verkligen Sarah Moon. Kommer inte riktigt över Johan Torgovnik's porträtt av kvinnorna och barnen i Rwanda.

Det påminde mig om att vi i Rom snubblade vi in på Calcografia och hamnade i en magisk fotoutställning: The History of an Era: Pictures from Princess Anna Maria Borghese’s Albums.


Jag ångrar att jag inte köpte boken med hennes fantastiska bilder från Ryssland, Turkiet, Tunisien, Egypten, Kina, Japan, Afghanistan i början av 1900-talet, och från sjukhusen vid fronten under första världskriget där hon arbetade som sjuksköterska.

Älskar självporträttet längst upp.
Här kan du se fler av hennes foton.

Theese days.

Degar jäser, hundar myser, teckningar tecknas och blomkvastar släpas hem från Ica. Och hoppet om våren skjuter trotsigt upp som gröna krokusblad i allt smuts. Kanske, kanske.

Jag läser Just Kids av Patti Smith, men mina självporträtt blir mer någon sorts märkliga Dagens Outfit-bilder.

Två små skatter som jag fått av min mormor: en liten, liten katt och en hårig brosch som jag är väldigt rädd att tappa.

Roma Baby!

En touch av återfall.

När jag ser den här bilden hos Underbara Clara så kliar det lite i frisyr-tarmluddet igen.

Men för tillfället är jag väldigt nöjd med svallet. Så här välvårdat och långt har det nog aldrig varit. Även om de flesta hårstrån slutar i tre, fyra hårstrån.

Men kanske att jag tröttnar snart och slår till på en riktigt fräsig frissa.

En annan pingla som jag gärna skulle velat se ut som är Molly Ringwald i the Breakfast Club.

Fräsigt va?

Men egentligen vill jag nog bara lära mig att dansa lika snyggt som henne.